Jag kommer ihåg så väl efter tävlingen när jag satt på din rygg, var hur glad som helst. Men så fort vi var på väg hemåt kunde jag inte sluta gråta. Jag och Joanna grät blod kändes det som. Kunde verkligen inte sluta. Och nej, det var inte glädjetårar. Det var att jag skulle lämna tillbaka dig som jag hade haft i 3 månader. Som jag hade tagit hand om varje dag. Snat skulle det vara över. 7 dagar skulle jag ha kvar dig och sedan skulle du lastas och åka ifrånm mig.

Jag kommer ihåg så väl när jag var i Skövde med Disa och Joanna och mamma ringde och sa att det finns en chans att vi behåller dig. Jag kunde knappast tänka på något annat. Tänk om jag skulle bli hästägare. Så många tankar. Det fanns till och med en möjlighet att jag skulle få behålla dig.

Jag kommer ihåg så väl när mamma berättade att hon hade gråtit för att du inte var ledig. Men sedan att Åsa berättade att det gick. När pappa sa att jag fick dig i födelsedags present. Att jag skulle få hyra dig i ett år till. Att jag skulle få pussa dig på mulen, sitta på din rygg och känna din värme.