Disa red Tilly en gång och hon vann över henne. Det gav mig självförtroende och fick mig att alltid vilja vinna. Jag blev mindre rädd och fick övertaget. På ryggen. Jag testade henne. Lade spöt på bogen för första gången. Provade att galoppera. Lade skänkeln till ordentligt. Jag vann lite. Fick lite övertag. Jag fick lite mer självförtroende. Tilly blev lite underlägsen och blev busig. Men jag var inte lika rädd längre.

Jag tränade lite små Horse Manship övningar. Hon lärde sig puss, vinka och skaka på huvudet. Hon var otroligt lättlärd och rolig att öva med. I paddocken gick hon snällt bredvid mig. Ett tag. Innan hon hade övertaget på marken. Jag hade fortfarande lite övertag på ryggen. Men hon var ung och hade inte efarenhet att stå still. Hon sprang bredvid mig. Men hon var snäll och ville inget illa. Hon visste bara inte. Jag övade lite i paddocken att hon skulle stanna. En dag gick det som en dröm. Jag var jätte glad och hon såg nöjd ut med alla godisar inproppade i munnen.

Jag märkte efter ett tag att hon reagerade när man tryckte på ryggen. Hon var ju ganska ung så jag tänkte att hon inte satt muskler där. Men eftersom Tilly var barfota så började mamma spekulera att Tilly kanske hade ont i ryggen. Tilly hade dåliga hovar och ibland när man lyfte ena hoven i gången för att kratsa hovarna gjorde hon försök att lägga sig. Jag började tömköra. Tilly var jätte duktig på detta. Problemet var när man tog in henne i paddocken. Det var halt och snö och hon var busig när det var kallt. Tilly hade ju också lärt sig att man alltid släpper henne i paddocken innan man rider. Därför kunde och springa iväg och tömmarna efter. Vissa gånger var jag livrädd. Men oftast var jag både livrädd och arg. Men Tilly var den hästen som jag lärde mig tömköra på. En riktig pärla var hon! Dock kunde hon inget men hon tyckte om att lulla runt med mig bakom springades.

Jag löshoppade också henne och hon var riktigt duktig. Innan hon blev rent ut sagt aggresiv och ledande när jag var inne i paddocken. Hon sprang mot mig med öronen bakåt. Jag blev ledsen och rädd. Jag gillade ju Tilly så mycket. Hon hoppade bra och tyckte det var roligt så jag fortsatte med det, fast utanför paddocken.

Jag ramlade av Tilly 3 gånger. Båda gångerna slängde hon av mig. En gång var när vi hoppade. Sen dess har jag alltid varit lite spänd när jag hoppar. Lite små rädd. Vilket jag inte vill. Jag försöker komma undan detta och i sommar ska jag verkligen göra detta. En gång ramlade jag av i skogen. Vi red ut med våra mammor. Tilly var jätte duktig. Men sen gick det inte så bra när hon tyckte det var lite för kul när mamma sprang framför.

Droppen rann över glaskanten när jag alltid hade en klump i magen när jag åkte till stallet. Det var kul, men jag kom alltid hem ledsen. En dag skulle jag trickträna med Tilly i paddocken. Hon drog mot paddocken och jag var irriterad och rädd. Efter att hon stannade och var duktig gav jag henne en godis med skakande händer i minus grader och inga handskar. Hon bet tag i mitt finger, höll kvar. Jag var rädd att jag skulle förlora mitt finger men jag fick loss det. Nu är dock min nageln ganska förstörd. Det är en buckla och i början såg den förfärlig ut. Efter den dagen bestämde jag mig för att sluta på Tilly. 

Jag slutade inte för att hon bet mig. Jag slutade för att jag var rädd. I stallet var det inga problem. Det var jätte kul att vara där med Joanna. Men så fort jag tog ut henne på stallplanen var jag lika rädd. Darrande händer och orolig. Det var inte rättvist mot Tilly att jag inte kunde lära henne rätt. Men hon var en häst jag har lärt mig otroligt mycket ansvar på. Hon lärde mig att ta hand om en privat häst. Jag trodde ju nästan att alla hästar var änglar och gjorde allt man ville. Men jag fick lära mig att handskas med hästar med lite problem. Så tackar jag för tiden Tilly. Du var faktiskt underbar ♥

Jag måste passa på att tacka Marie som hade Tilly. Hon var en sådan som alla ska ha till sina hästar! Jag fick pengar att köpa saker, hon hängde med på uteritter och undrade hur det gick för mig och Tilly efter varje ridpass.

Nu har Tilly flyttat till Olofstorp och jag hoppas att jag får träffa henne någon gång. Hon var ju trots allt min första medryttarhäst.