Mina medryttarhästar del 1

Hur många har jag haft egentligen? Inte så många jämfört med många andra men faktiskt också ganska många om man jämför med mina år jag har ridit. Jag börjar med Tilly. 

Tilly:
Min första medryttarhäst. Herregud vad glad jag blev när en tjej mailade mig om henne. En 6 årig Nordsvensk som behövde kärlek och tid. Jag tackade självklart ja till "jobbet". Tilly stod i Brännås med Joannas dåvarade medryttarhäst. Brighton, en 11 årig tinkerhingst. Vi fick reda på att dom stod tillsammans, vi blev överlyckliga och tänkte: vi har medryttarhästar. 
Dagen kom då vi skulle provrida. För Joanna gick det väl sådär. Hon kom upp på Brighton och red runt. När jag såg Tilly blev jag överförtjust. Jag tog in henne och började borsta. Hon var lite bråkig, gjorde inte som jag ville. Vi tog ut henne. Eller rättare sagt. Tjejen som ägde Tilly tog ut henne. Hon var för stark. Jag skulle precis sitta upp när Tilly sliter sig. Ett väldans liv. Jag var ledsen och orolig men tänkte fortfarande, en medryttarhäst. Alltid något. Nästa gång vi kom dit var vi där själva. Joanna hade Brighton och jag Tilly. Hon var snäll att ta in och kom när man ropade. Men var hon lätt att leda? Nej. Det var vinter och väldans kallt. Vi gled runt på isen. Jag och Joanna tyckte det var fruktansvärt kul att fixa mat, mocka och pyssla. 


Jag släppte alltid Tilly i paddocken innan jag skulle rida då jag rent ut sagt var smårädd. Man ska aldrig vara rädd. Det resulterade att Tilly hade övertaget. Efter ett tag vande sig Tilly att jag släppte henne i paddocken. Hon sprang in och jag gled efter. Hon vann.

Disa red Tilly en gång och hon vann över henne. Det gav mig självförtroende och fick mig att alltid vilja vinna. Jag blev mindre rädd och fick övertaget. På ryggen. Jag testade henne. Lade spöt på bogen för första gången. Provade att galoppera. Lade skänkeln till ordentligt. Jag vann lite. Fick lite övertag. Jag fick lite mer självförtroende. Tilly blev lite underlägsen och blev busig. Men jag var inte lika rädd längre.



Jag tränade lite små Horse Manship övningar. Hon lärde sig puss, vinka och skaka på huvudet. Hon var otroligt lättlärd och rolig att öva med. I paddocken gick hon snällt bredvid mig. Ett tag. Innan hon hade övertaget på marken. Jag hade fortfarande lite övertag på ryggen. Men hon var ung och hade inte efarenhet att stå still. Hon sprang bredvid mig. Men hon var snäll och ville inget illa. Hon visste bara inte. Jag övade lite i paddocken att hon skulle stanna. En dag gick det som en dröm. Jag var jätte glad och hon såg nöjd ut med alla godisar inproppade i munnen.



Jag märkte efter ett tag att hon reagerade när man tryckte på ryggen. Hon var ju ganska ung så jag tänkte att hon inte satt muskler där. Men eftersom Tilly var barfota så började mamma spekulera att Tilly kanske hade ont i ryggen. Tilly hade dåliga hovar och ibland när man lyfte ena hoven i gången för att kratsa hovarna gjorde hon försök att lägga sig. Jag började tömköra. Tilly var jätte duktig på detta. Problemet var när man tog in henne i paddocken. Det var halt och snö och hon var busig när det var kallt. Tilly hade ju också lärt sig att man alltid släpper henne i paddocken innan man rider. Därför kunde och springa iväg och tömmarna efter. Vissa gånger var jag livrädd. Men oftast var jag både livrädd och arg. Men Tilly var den hästen som jag lärde mig tömköra på. En riktig pärla var hon! Dock kunde hon inget men hon tyckte om att lulla runt med mig bakom springades.

Jag löshoppade också henne och hon var riktigt duktig. Innan hon blev rent ut sagt aggresiv och ledande när jag var inne i paddocken. Hon sprang mot mig med öronen bakåt. Jag blev ledsen och rädd. Jag gillade ju Tilly så mycket. Hon hoppade bra och tyckte det var roligt så jag fortsatte med det, fast utanför paddocken.


Jag ramlade av Tilly 3 gånger. Båda gångerna slängde hon av mig. En gång var när vi hoppade. Sen dess har jag alltid varit lite spänd när jag hoppar. Lite små rädd. Vilket jag inte vill. Jag försöker komma undan detta och i sommar ska jag verkligen göra detta. En gång ramlade jag av i skogen. Vi red ut med våra mammor. Tilly var jätte duktig. Men sen gick det inte så bra när hon tyckte det var lite för kul när mamma sprang framför.

Droppen rann över glaskanten när jag alltid hade en klump i magen när jag åkte till stallet. Det var kul, men jag kom alltid hem ledsen. En dag skulle jag trickträna med Tilly i paddocken. Hon drog mot paddocken och jag var irriterad och rädd. Efter att hon stannade och var duktig gav jag henne en godis med skakande händer i minus grader och inga handskar. Hon bet tag i mitt finger, höll kvar. Jag var rädd att jag skulle förlora mitt finger men jag fick loss det. Nu är dock min nageln ganska förstörd. Det är en buckla och i början såg den förfärlig ut. Efter den dagen bestämde jag mig för att sluta på Tilly. 

Jag slutade inte för att hon bet mig. Jag slutade för att jag var rädd. I stallet var det inga problem. Det var jätte kul att vara där med Joanna. Men så fort jag tog ut henne på stallplanen var jag lika rädd. Darrande händer och orolig. Det var inte rättvist mot Tilly att jag inte kunde lära henne rätt. Men hon var en häst jag har lärt mig otroligt mycket ansvar på. Hon lärde mig att ta hand om en privat häst. Jag trodde ju nästan att alla hästar var änglar och gjorde allt man ville. Men jag fick lära mig att handskas med hästar med lite problem. Så tackar jag för tiden Tilly. Du var faktiskt underbar ♥

Jag måste passa på att tacka Marie som hade Tilly. Hon var en sådan som alla ska ha till sina hästar! Jag fick pengar att köpa saker, hon hängde med på uteritter och undrade hur det gick för mig och Tilly efter varje ridpass.

Nu har Tilly flyttat till Olofstorp och jag hoppas att jag får träffa henne någon gång. Hon var ju trots allt min första medryttarhäst.


Kommentarer
annelie :)

jävlar vad mycket du skriver kvinna.

stolt som läste allt (a)



Blogg: http://anneliesara.blogg.se/
2011-06-09 @ 14:40:19
Joanna

vidrigt bra inlägg :D



2011-06-10 @ 16:35:04




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback